Dagen börjar tidigt! Vi hade satt telefonen på ringning kvart över fem för att hinna med att fota soluppgången innan vi skulle åka ut på safarin i Tsavo East nationalpark men redan tio i fem började våra Afrikanska vänner i rummen ovanför oss packa ihop sina saker för att ge sig hem till sina familjer så dagen startade extra tidigt. Och soluppgången missade vi i dag också på grund av moln där solen gick upp….

Redan lite över sex åkte vi iväg med bussarna till ingången av parken.

Den här dagen kommer jag sent att glömma ( i och för sig inte de andra dagarna heller ). Safari i Afrika har jag alltid drömt om… Om de andra dagarna har innehållit många möten med intressanta människor så har denna dagen INTE innehållit några möten med människor. Däremot har dagen inte varit mötesfri! En stor del av Afrikas djurliv på savannen visade villigt upp sig för våra kameror som arbetade för högtryck hela dagen.Vad har vi då sett? Jo allt från elefanter, leopard, geparder, gaseller, antiloper, bufflar och giraffer m.fl Inte minst är landskapet mycket vacker med sina öppna vidder även om det var mycket torrt och nedbränt så ÄR det oerhört vackert, så vacker som jag alltid trott att det skulle vara.

Några av oss, nåja ungdomarna i bussen efter oss fick nästan fysisk kontakt med elefanterna då de gick förbi bilen, så nära att de nästan kunde klappa elefanterna. Lite rädda blev de allt när en av elefanterna tycke att att vi var för närgångna och började vifta med öronen och trumpetade med påföljd att Edmund snabbt gasade på i deras bil. Ska sanningen fram blev även jag lite rädd när elefanten trumpetade till precis jämte bilen med ungdomarna.

Efter ett par timmar i bilen svängde vi av på en liten parkering där vi fick gå ut och äta frukost på ett liten berg med utsikt över ett vattenhål och savann så lång ögat kunde se, där vi tyvärr bara såg babianer under tiden vi intog vår medhavda frukost. nästa stopp var vid Lugards fall och tittade på ett mäktigt vattenfall, i alla fall för ett torrt Kenya. Strax efter var det dags för nästa stopp vid Crocodile point för att där titta på ja just det krokodiler! De behagade dock bara ligga i vattnet så de var svåra att se. Resten av safari resan fick vi sitta i bilarna (ingen ville ju bli lejonmat) och fotografera  alla djur som jag räknade upp plus många fler. Trötta både av anspänningen av alla vilda djur och av värmen gjorde att alla var nöjda när vi närmade oss utgången vid halv tre.

En annorlunda dag att summera i den Afrikanska ljumma kvällen efter en god och välbehövlig middag.

Hakuna Matata

Vid pennan  Anders Andersson

Idag började vi dagen med att åka och besöka Bogesunds House. Jättespännande att får se det i verkligheten och speciellt för dem i vår grupp som gått på Bogesundskolan som under många år ordnat med insamlingar till Bogesunds House. Lydia som är föreståndare berättade att de nu har 52 barn i förskolan. Hon berättade också om Voiprojektet med de 50 föräldralösa barn som finns i projektet. Vi fick komma in i en klass där läraren Beatrice presenterade oss för förskolebarnen och de sjöng några sånger för oss. 

Sedan hade alla barnen en lektimma och kom ut på den lilla skolgården och vi fick leka med dem. De lärde oss några sånglekar.

Bogesunds House ligger i stadsdelen Sofia. Vi tog Tuk tuk en liten "mopedbil" därifrån ner till Voi centrum. En spännande upplevelse ner den kryssade mellan hålorna i vägen.

Efter lunch och lite siesta var det dags att åka ut på första delen av vårt Safari. Alla hade stora förväntningar på vad vi skulle få se. Direkt vid porten in till Tsavo East Nationalpark möttes vi av apor och antiloper och snart träffade vi på de första elefanterna, anitiloper och en massa spännande fåglar. Glädjen blev ännu större när vi såg ett lejon som hade fångat ett byte och lade sig ner att äta upp det bara 100 meter från bussen.

Men några timmar går fort och senast kl 18:30 måste vi lämna nationalparken för sedan går solen ned. På vägen ut träffar vi på giraffer och en stor elefanthjord alldeles vid vägen.

Vid pennan Berith

Varje gång du inte följer din inre röst, känner du att du förlorar kraft och energi. Du från en känsla av andlig död.

Det är onsdag kväll sitter i gästhusets matsal och summerar intrycken från ännu en fantastisk dag i Kenya.

Den ljumna vinden blåser tyst genom matsalens öppna väggar som nu endast lyses upp av den stjärnklara himlen med sin halvmåne. Det är otroligt tyst, lång borta kan jag ana ljudet från en trött dieselmotor på en tuk tuk.

När jag vaknade i morse kände jag en stor förväntan på dagen då jag visste att vi förmodligen skulle få besöka mitt och familjens fadder barn. Efter att avnjutit en god frukost fick vi några tänkvärda ord av Pernilla och Anders A som höll i dagens morgonandakt. En snabb dusch före avfärd fick tankarna att gå till dem som kämpar för sin överlevnad och den dagliga jakten på mat och vatten. Jag känner mig som en bov då jag öppnar kranarna och det livsavgörande vattnet strömmar ut över min kropp, stänger genast av vattnet för att schamponera och tvåla in mig är sparsam för att snabbt kunna skölja av det. Tänker på alla dem som måste gå många timmar varje dag för att få vatten till det nödvändigaste och kämpa för att få något att äta. Allt det där som vi alltid tar för givet och inte ens uppskattar där hemma.Plockar fram nya kläder ur resväskan, jag vill vara lite extra fin då jag träffar vårt fadder barn.

Våra härliga chaufförer hämtar oss och vi beger oss ut på dagens resa, vi plockar upp Mary som skall följa med oss till församlingarna i Nganbenyi och Maungo. på vägen blir vi stoppade, man har satt upp en vägspärr och vi måste registers oss för att få komma vidare. Det visar sig att det är många som använt denna vägen för att ta stulna bilar över landgränsen.

När vi kommer fram till första kyrkan möts vi av ett varmt välkomnande och bjuds in i den lilla kyrkan av Josefine som har en ledande roll i församlingen. Kyrkan är vackert utsmyckad med små tygstycken i glada färger. Christer presenterar gruppen och inleder med en kort bön innan vi får höra om församlingens verksamhet och församlingsmedlemmarnas glädje och  tacksamhet över att de har en egen kyrka. Vi får följa arbetet med home base care och skolundervisning ta del av församlingens arbete och utmaningar. Vi får dela med oss av hur arbetet ser ut i församlingarna hemma i Sverige, de lyssnar intresserat då Mary översätter. Vi får många frågor som väcker till eftertanke. Vi sjunger tillsammans, innan vi skall gå tar de fram backar med läsk och bjuder oss på. Det känns nästan svårt att ta emot då vi vet under vilka svåra förhållande de lever. Vi kan se och känna deras glädjen över att vi kommit till dem. Samtidigt blir det uppenbart hur rika de är i sin tro och hur väl de förvaltar de lilla de har. Vi har mycket att lära från dem.

Vi fortsatte vår färd till skolan där vårt fadder barn Elina Mghoi går. Tänk att äntligen få träffa henne som vi tidigare bara sett på kort, tankarna var många inte utan att det kändes pirrigt, jag ville så gärna att det skulle bli ett bra möte. Det kändes som det blev ett fint möte med Elina, men jag önskar att vi fått mer tid tillsammans. Hon berättade om sina syskon som hon lever tillsammans och att hon trivs bra med skolan och att hon snart börjar sitt sista år på skolan. Jag hade köpt med ett mat paket och några små saker till skolarbetet. Detta blev mycket uppskattat. Vännerna tog några fina kort på oss som jag ser fram emot att dela med familjen där hemma. Jag kommer aldrig att glömma mötet med vårt fadder barn Elina, det var en mycket större upplevelse än vad jag trott. Nu var det dags för lunch, vi kom till en lite restaurang som minst sagt gjorde mig lite skeptisk inte minst efter att jag kikat in i köket, stället var fullt med flugor. Christer rekommenderade de han trodde var säkert att äta, Pilau (utan kött) och Chapati. Till min förvåning var det riktigt gott och än så länge har magen inte protesterat 

Efter denna kulinariska måltid fortsatte vår resa till församlingen i Maungo där Florence mötte upp.  Även här blev det ett fint möte. Denna kyrka var Kurt med och la tegelsten i när den byggdes. Vi tog farväl av våra vänner och fortsatte vår resa till View point där man kan se ut över hela Voi och nationalparken. Vi såg Bufflar och elefanter på avstånd. Utsikten över landskapet var magnifik. Hoppas få se mer djur under vår safari tripp i morgon och på fredag. När vi kom tillbaka till Farmen var det problem med vatten pumpen, vilket återigen påminde oss om hur beroende vi är av vattnet och att det är långt ifrån en självklarhet här nere. Som tur var fick de igång vattnet igen under kvällen. Vi avslutade vår dag tillsammans med en god måltid, kvällsandakt och samtalsstund då vissa av oss fick bekänna färg.

Det har varit en underbar dag tillsammans med goda vänner, jag är tacksam att jag fick möjligheten att åka med och uppleva och dela allt det fantastiska i Kenya, Voi och gemenskapen med vår vänförsamling. Många kramar till er där hemma önskar ni fick dela detta med oss.

Anders Lahrin  

Det har blivit lite av en vana, att gå upp tidigt i gryningen, medan de flesta fortfarande sover och gå ner till köket för en kopp starkt gott kaffe. Sedan kan man sitta tillbakalutad i stolen och njuta av morgonen som sakta gryr. Det är också då som fåglarna är som mest alerta. Med kameran redo kan man föreviga de vacka fåglarna.

I morse var det nästan som vanligt när jag stack ut näsan genom dörren, förutom två nya märkliga varelser som smög omkring på vårt inhängnade område. (Det är alltså höga staket med taggtråd runt vårt område som skyddar för främst lite större djur.) Likt leoparder, eller kanske mer hyenor, smög de nytillkomna längst staketet. Det var Anders och Anders som med sina värstingkameror gett sig ut på fågelmorgon. 

Efter en god frukost var hela gänget redo för dagens utfärd. Vi begav oss in till Voi, den närliggande staden med drygt 30 000 invånare. Nu var det dags för att gå på marknad! Det var en upplevelse utan dess like. Fruktmarknaden var mycket annorlunda mot det vi tänker oss hemma. Frukterna låg i ordnade små högar på marken och det kändes som ett enda virrvarr av grönsaker, frukt och människor. 

Jag kan ju nämna det att vi är inte precis diskreta där vi går - 12 vita bland massor av mörka Kenyaner. Här blev Arne erbjuden att få en extra fru... Han "avböjde" vänligt, men bestämt.

Vi fortsatte på marknaden och det handlades korgar, kläder och blommor. En fantastisk upplevelse! Och tro mej, här hade miljö och hälsoskyddsinspektören haft invändningar.

På eftermiddagen åkte vi till utkanten av Voi för att se den mark som Manase och församlingen drömmer om att kunna köpa för att bygga en kyrka och fira gudstjänst. Vilket engagemang. Jag önskar verkligen att det blir verklighet inom snar framtid.

Kvällen tillbringades med en god bok, slappa, ja "hakuna matata" helt enkelt. Bilden är på Josefin och vy från vårt guesthouse.

Vid datorn, Pernilla 

Idag åkte vi ut till byn Mgeno där vi fick träffa Mary och Hanna som berättade om deras församlingsarbete. När vi väl var framme efter en lång krokig åktur genom buschen, så dök en och en annan människa upp bakom buskarna för att vara med under mötet. Man började undra vart de kom ifrån och hur långt de hade vandrat för  att komma dit. Det var inte direkt i närheten av någon civilisation. Under mötet dök många tankar och känslor upp. Något speciellt som jag fastnade för var när de berättade om deras syn på Gud och vardagslivet.  "Gud har gett oss detta land och vi är stolta över det!" Även om livet inte alltid är lätt här i Kenya, speciellt i dettta område där var vi just befinner oss. Det råder stora vattenbrister och deras första prioritering är att hjälpa familjen att skaffa fram mat och vatten för dagen. Här blir då även bönen: ge oss idag det bröd vi behöver, väldigt starkt och konkret. Människorna här gläds ständigt i Jesus och tackar honom för det lilla de får, till skillnad från oss i Sverige då våra problem kan ibland kännas väldigt små gämfört med deras. Jag tror att vi har mer att lära av dem än de har av oss. 

Hannah och Mary

Efter besöket i Mgeno var nästa stopp en förskola ännu längre ut i buschen. Där fick Anders A och Elin träffa sitt fadderbarn för första gången. Mötet mellan dem var väldigt speciellt. Det var och är väldigt svårt för dem att smälta in. Det är en helt annan sak nu då de inte bara är ett foto utan en verklig person man skänker pengar till och hjälper till i vardagen. Känslorna var obeskrivliga beskriver dem. När Anders och Elin frågade vad hans fritidsintresse var så förstog han inte riktigt frågan. Här handlar det om att först hjälpa famlijen att skaffa mat och vatten sedan att studera. Vilket skiljer sig stort mot Sverige då man kan klaga över att behöva sköta tvätten eller disken. Vilken rätt har vi egentligen att klaga när vi har det lite för bra? 

Det var speciellt att köra in på skolgården och kliva ut bussarna. Där alla barn blev överrraskade över att se vita människor, i början så var de blyga men desto längre tid vi spenderad där slappnade de av och kom allt närmre och närmre. Det slutade med att vuxenbilen tog med sig fem barn en bit på vägen hem, för sedan släppa av dem närmare deras hem. Det är ju något som aldrig skulle hänt i Sverige om man säger så. 

Kvällen avslutades med lovsång tillsammans med några Kenyaner utanför sovrummen. Vilket var väldigt fint. Sånger sjöngs både på svenska, engelska och swahil, vilket var kul att få vara med om.

Josefin  

Söndag den  26 oktober

Klockan ringer 06.00 Efter en god natts sömn, kändes det skönt att få stiga upp och ställa sig i duschen. Raskt intog vi en härlig frukost bestående av omelett, bröd, marmelad och kaffe/the. Vid åttatiden begav vi oss mot den första gudstjänsten och massaiförsamlingen Ndara. På vägen dit fick vi plötsligt se en elefant ca 50 m från vägen. Ståtligt djur. Ingen var förstås beredd på detta varför heller inga foton blev tagna. Innan vi riktigt hunnit fram till församlingskyrkan, mottogs vi av skrikande entusiastiska barn. Leende glada församlingsbor mottog oss. Kyrkan var mycket enkel. Som vilken liten hydda som helst med våra ögon mätt. En vacker röd skapelse i torkad lera med små pinnar som stöd(regelverk) höll väggarna på plats. Det är vulkanisk mark och därav den röda färgen på bl.a kyrkan. Rivningsplåt med gamla spikhål håller den värsta nederbörden i schack. Några fönster(utan glas) hade några tvärgående pinnar för utestänga det vilda. Efter att ha välkomnats och hälsat på alla i församlingen började gudstjänsten. Plötsligt hör man en trumma sätta igång en rytm med en härligt sprittande sång. Ett antal medryckande sånger följer sedan. Vi hälsas välkomna. Gudstjänstledare och präst i pastoratet är Manase som leder det hela. Christer presenterade gruppen och därpå fick vi presentera oss själva. Gudstjänsten var med nattvard men dock inte för oss med tanke på att vi skulle fira nattvard i nästa församling. Nattvarden var bara för församlingen och de som var konfirmerade. En hel del sång i gudstjänsten med enkla åskådligörande rörelse. Christer hade övat med oss tidigare och vi sjöng ur vårt medhavda sånghäfte. Jag tänkte för mig själv - märkligt hur textbundna och stela vi svenskar är. Mycket applåder i gudstjänsten. Kändes befriande skönt! Innan vi skulle till nästa gudstjänst blev vi hjärtligt avtackade med önskan om återseende. Efter att alla hade handtackat oss åkte vi nu till nästa gudstjänst. Lika entusiastiskt mottagna blev vi också i den andra massaiförsamlingen Namelok. Ungefär samma upplägg med härligt inledande sång tågade vi in i kyrkan. Christer höll en predikan på engelska vilken Manase översatte till svahili. Nu deltog vi i nattvarden. Den gick till så att vi först fick oblaten av Christer och vinet av Manase i en jätteliten mugg. Sedan var det församlingens tur. Mycket spontanitet präglade gudstjänsten. Jag noterade att männen inte var representerade. Lika hjärtligt som i Ndara avslutades gudstjänsten här i Namelok. Egen reklektion igen - vilka fina, ödmjka, stolta och enkla människor vi fått möta. Dessutom så vackert klädda. På hemvägen mot farmen kunde vi se frigående kameler och dromedarer. Nu väntade en efterlängtad lunch. Några åkte in till Voi för att handla vatten m.m Eftermiddagen ägnades åt vila och rekreation. Vi avslutade dagen med en god middag och en andakt.

Placeringen av bilder strular lite så de ser dem nedan.


Vid tangenterna(som vanligt) Arne Gunnarsson

Gudstjänst i massajbyn Ndara

Efter gudstjänsten i Ndara.

Gudstjänst i Namelok men sjungande församlingsbor

Sjungande besökare

lekplats på taket på ett köpcenter.

Vy från Farmen

Gatuförsäljning

en tromb på vägen ner tillVoi.

Bilderna kom i lite olika ordning men de kom upp i alla fall.

Carl

Idag har de varit  första hela dagen i Kenya. Har inburit en resa ner till Voi från Narobi i stora drag. Vi började med att gå upp klockan halv 8 för att äta frukost som var helt okej. Sen packade vi ihop och hade en andakt som Kurt höll i.  Sen åkte vi till en butik där vi köpte vatten och de spelade svensk musik, vad coolt. Sen nära där såg vi en lekplats på ett tak, de såg inte klokt ut. Sen efter vi köpte vatten så började vi den långa resan till Voi. Resan ner var intressant för man såg verkligen hur landskapet utveklades ju längre ut från Narobi vi kom, från helt okej stor stad till glesbyggd. Sen tyckte jag att de var väldigt intressant och se hur de kör bil här nere och hur folk står mitt i vägen och säljer saker, allt från vatten till pass. Tycker det måste var deprimerande att stå och sälja vid vägen och igen köper. Måste vara tröstlöst. På vägen ner såg vi en giraff, zebra, apor och en tromb. Resan ner gick fort tyckte jag för vi hade mycket frågesport och gåtor i våran buss till mycket nöje. Vi kom fram till Voi efter 7 timmar. Sen när vi kom ner till den nybyggda Farmen där vi ska bo blev många posetivt överraskade av standarden, även ja. Ser ju ut som ett hotell, inte vad man hade föreställt sig.  Sen på kvällen har vi suttit här och pratat, ätit och utforskat farmen med omnejd.   Bilderna strular lite så vi försöker få upp dem senare.

Carl Olausson