Direktlänk till inlägg 27 oktober 2014
Idag åkte vi ut till byn Mgeno där vi fick träffa Mary och Hanna som berättade om deras församlingsarbete. När vi väl var framme efter en lång krokig åktur genom buschen, så dök en och en annan människa upp bakom buskarna för att vara med under mötet. Man började undra vart de kom ifrån och hur långt de hade vandrat för att komma dit. Det var inte direkt i närheten av någon civilisation. Under mötet dök många tankar och känslor upp. Något speciellt som jag fastnade för var när de berättade om deras syn på Gud och vardagslivet. "Gud har gett oss detta land och vi är stolta över det!" Även om livet inte alltid är lätt här i Kenya, speciellt i dettta område där var vi just befinner oss. Det råder stora vattenbrister och deras första prioritering är att hjälpa familjen att skaffa fram mat och vatten för dagen. Här blir då även bönen: ge oss idag det bröd vi behöver, väldigt starkt och konkret. Människorna här gläds ständigt i Jesus och tackar honom för det lilla de får, till skillnad från oss i Sverige då våra problem kan ibland kännas väldigt små gämfört med deras. Jag tror att vi har mer att lära av dem än de har av oss.
Hannah och Mary
Efter besöket i Mgeno var nästa stopp en förskola ännu längre ut i buschen. Där fick Anders A och Elin träffa sitt fadderbarn för första gången. Mötet mellan dem var väldigt speciellt. Det var och är väldigt svårt för dem att smälta in. Det är en helt annan sak nu då de inte bara är ett foto utan en verklig person man skänker pengar till och hjälper till i vardagen. Känslorna var obeskrivliga beskriver dem. När Anders och Elin frågade vad hans fritidsintresse var så förstog han inte riktigt frågan. Här handlar det om att först hjälpa famlijen att skaffa mat och vatten sedan att studera. Vilket skiljer sig stort mot Sverige då man kan klaga över att behöva sköta tvätten eller disken. Vilken rätt har vi egentligen att klaga när vi har det lite för bra?
Det var speciellt att köra in på skolgården och kliva ut bussarna. Där alla barn blev överrraskade över att se vita människor, i början så var de blyga men desto längre tid vi spenderad där slappnade de av och kom allt närmre och närmre. Det slutade med att vuxenbilen tog med sig fem barn en bit på vägen hem, för sedan släppa av dem närmare deras hem. Det är ju något som aldrig skulle hänt i Sverige om man säger så.
Kvällen avslutades med lovsång tillsammans med några Kenyaner utanför sovrummen. Vilket var väldigt fint. Sånger sjöngs både på svenska, engelska och swahil, vilket var kul att få vara med om.
Josefin