Direktlänk till inlägg 6 november 2016
”Där händer möts, där händer något”! Hanna och Fanny tar detta till tema i sin kvällsstund runt andakten i kväll när vi sitter på vårt Gästhus i Nairobi. De har båda fått arbeta ett halvår som volontärer i Tanzania med biståndsarbete och vill berätta om vikten av möten. Möten som vår resa gett oss så många av. Tåget dundrade i maklig takt förbi Massaibyn Wangala där vi samlades häromdagen. Jag tog bild på den gamla järnvägen intill den nya. När tåget passerat en dalgång längre bort hoppar två smala flickfigurer upp på varsin räls och börjar gå mot mig.
Den smalspåriga järnvägen tillåter deras händer att mötas. Om jag väntar en stund så blir det en fin bild. Studerar några vävarfåglar så länge. Jag har hälsat på dessa flickor i byn tidigare. Engelska går bra. Rebecca 14 år, Ester 12, systrar. Skolan? De skrattar. Vi har just haft ”exams”. Vi är lediga idag. Vilka ämnen? Alla förstås. Swahili, Social studies, Science, Engelska, Math, PE (physical education dvs. idrott). Är skolan långt bort? En timma! OK De vill att jag skall säga mitt namn. ”Har Du barn”? Jag börjar på ett svar men avbryts. ”Ta mitt armband som ett minne”. Rebecca räcker fram det hon nyss drog av handen. Ester drar också av ett av sina. ”Då måste jag få köpa” säger jag. Jag kan ju priset från tidigare affärer och köper två. ”Jag skall få börja i en annan skola” säger Rebecca och vinkar roterande för att visa att den skolan ligger längre bort. ”Roligt” säger jag, ” Vad vill du studera till?” Red vill dubecca bara ler. ”Kanske sjuksköterska. Det vore väl bra för din familj.” Ester skrattar, Rebecca tittar långt bort. Sådana frågor kan hon inte svara på.
I Voi går jag in i en liten grön affär. BOOKSHOP står det över dörren. Där finns bara skolböcker. Atlas, skrivhäften, skolpennor. Bland de tunna läsböckerna faller ögonen på en hög stapel av samma bok i ett fack. Av baksidan förstår jag att en lärare skrivit en bok om en flicka. Boken skall försöka stärka flickor att läsa vidare. Jag köper den. Idag har vi sagt på återseende till alla på Gästhuset och kramats igen. Det händer någon när händer möts. Det har blivit sant. Sen väntar färden mot Nairobi. Vägen är dålig med ständiga ”potholes” livsfarligt höga asfaltskanter och trafiken är tät av lastbilar. Överlastade containerbilar som går ner på låg växel i långa led vid minsta motlut. Och vägen till Nairobi går ständigt uppför. Andrew och John är pålitliga och skickliga förare men på en sådan väg är alla beroende av varandra. Containrarna borde gå på järnvägen och Kenyas största väg borde vara fyrfilsväg. Så tycker nog alla och så är kanske meningen, någon gång. Boken om flickan blir läst i den skumpiga bussfärden. Författaren radar upp de hinder som möter särskilt flickor från enkla förhållanden. I detta fall fiskarfamilj från en ö i Viktoriasjön. Hon har ingen bror. Hon borde varit pojke. Allt vad en flicka kan råka ut för t.ex under ensam resa till Nairobi och mer. I denna goodwillbok lyckas hon förstås, tack vare den målmedvetenhet som författaren vill pränta in. Hon blir stark.bra Väl framme går vi ut och äter på Yaya köpcenter och äter middag där tillsammans. Jag följer lite med blicken och lyssnar på bubblet från de 20-åringar som finns i vår grupp. Glad över den jämställda och fria inställning till livet som jag så gärna läser in i dem. Kommer på mig med att så ofta hålla på flicklaget. Om just flickorna kan ta ett steg framåt så följer barnen och hela samhället med. Starka unga kvinnor är alltid bra. Och de killar som kan konsten att hålla med om det, dom finns det också gott hopp om.
Helge