Direktlänk till inlägg 30 oktober 2016
En Söndag i Kenya innebär för oss att åka iväg till Gudstjänst i byn Ngambeni. Vi far iväg efter frukost och morgonandakt. Jo lite fågelskådning hinns med innan frukosten också. Helge är den som gör mig och några andra riktigt nyfikna på fågellivet med sin gedigna kunskap. Biätare är numera en vanlig fågel som håller till utanför huset. På vägen hem idag såg vi även den fantastiskt fina Blåkråkan. Vägen ut till byn är allt annat än slät. Jag har sett Afrikanska vägar på tv men i verkligheten var det något helt annat. Upp ,ner, hit, dit ,möten livsfarligt nära, barn och människor på vägen, sand in i bussen, vatten som blir bubbelvatten utan kolsyra, hålor, hålor och åter hålor. Men Andrew vår chaufför gör hela tiden goda vägval. Kenya ska egentligen vara inne i regnperiod men ännu har inget regn fallit. Områdena är mycket torra. Människor syns bärande vatten överallt i sina gula dunkar. Vi får veta att de får betala för vattnet och där det är som torrast är vattnet dyrast. Denna dag är otroligt varm och vår chaufför uppskattar temperaturen till 38 grader. Vi kommer fram till byn och mitt ute i just ingenting ligger den lilla kyrkan. Ett litet lerhus med plåttak. Gissa om det blir varmt? Men vi möts också av en annan värme nämligen sången inifrån den lilla kyrkan. Snart har vi också bjudits in och får platserna längst fram. Vi får dela en gudstjänst med predikan på swahili och engelska , sång i olika former, bibelläsning ,bön och trosbekännelse på både swahili och svenska. Christer delade bibelord och vi sjöng en egen sång för församlingen.
Det var en härlig gemenskap och jag tror att vi kände oss som syskon. Efter Gudstjänsten bjöds vi på en mycket god lunch. Innehållande kyckling ,ris och en smarrig sås. Allt lagat i ett mycket enkelt kök. Ett litet hus högst 3x3 m med jordgolv och endast en liten bänk. Tänk att det är möjligt! Vi samtalade med våra nya vänner och fick höra om torkan som bla gjorde att en del inte kunde gå till kyrkan för att de måste vara hemma och bära vatten. En annan berättar att de får betala pengar för att ha djur betande på mark som just nu inte har något bete kvar. Summan var den samma oavsett hur stort eller litet djuret var. Till detta kommer också kostnaden för vatten till djuren eftersom det inte finns något vatten i det fria. En del djur är så svaga att de måste lyftas upp för att stå själva. Jag blir tacksam för att vi har vatten i kranen hemma varje dag. Det är för många ingen självklarhet. Att möta Kenyanerna på detta sättet är en otrolig upplevelse. Vi avslutar vårt besök med sång och dans under ett träd. Gitarren är ostämd men vad gör det när killen som spelar, spelar fantastiskt och sången ljuder hög och klar. Till sist får Ulrik låna trumman och han är nu lycklig över att fått kompa till sista sången.
Fulla av intryck vänder vi åter mot Voi. På vägen hem funderar jag över människor jag ser utmed vägen. Hur får de sin vardag att gå ihop? Vad lever de av? Marken som ser helt förtorkad ut, vad äter djuren? Vart är alla människor på väg som vi ser på vägen? En sista bild på hemvägen är en motorcykel som väntar på att köra ut samtidigt med oss i en stor korsväg. Där åker två vuxna och ett barn som i famnen har ytterligare ett litet barn. Ingen ovanlig syn i Kenya. Väl hemma blev det kaffe!, vila, middag, kvällsandakt med bibelskolan och fri lek. Dagens skorpion kom inte med på bild men upptäcktes på golvet vid middagen. Den hade fångat en kackerlacka och försvarade den med sin gadd. Vi tänkte ha död på den men en man fotade ut den i naturen igen. Dock fick kackerlackan sätta livet till under personalens sko. Jag hade nog hellre sett en död skorpion. Så nu finns i mitt närområde finns minst en levande skorpion.
Tankar för dagen av Inger.