Det har blivit lite av en vana, att gå upp tidigt i gryningen, medan de flesta fortfarande sover och gå ner till köket för en kopp starkt gott kaffe. Sedan kan man sitta tillbakalutad i stolen och njuta av morgonen som sakta gryr. Det är också då som fåglarna är som mest alerta. Med kameran redo kan man föreviga de vacka fåglarna.

I morse var det nästan som vanligt när jag stack ut näsan genom dörren, förutom två nya märkliga varelser som smög omkring på vårt inhängnade område. (Det är alltså höga staket med taggtråd runt vårt område som skyddar för främst lite större djur.) Likt leoparder, eller kanske mer hyenor, smög de nytillkomna längst staketet. Det var Anders och Anders som med sina värstingkameror gett sig ut på fågelmorgon. 

Efter en god frukost var hela gänget redo för dagens utfärd. Vi begav oss in till Voi, den närliggande staden med drygt 30 000 invånare. Nu var det dags för att gå på marknad! Det var en upplevelse utan dess like. Fruktmarknaden var mycket annorlunda mot det vi tänker oss hemma. Frukterna låg i ordnade små högar på marken och det kändes som ett enda virrvarr av grönsaker, frukt och människor. 

Jag kan ju nämna det att vi är inte precis diskreta där vi går - 12 vita bland massor av mörka Kenyaner. Här blev Arne erbjuden att få en extra fru... Han "avböjde" vänligt, men bestämt.

Vi fortsatte på marknaden och det handlades korgar, kläder och blommor. En fantastisk upplevelse! Och tro mej, här hade miljö och hälsoskyddsinspektören haft invändningar.

På eftermiddagen åkte vi till utkanten av Voi för att se den mark som Manase och församlingen drömmer om att kunna köpa för att bygga en kyrka och fira gudstjänst. Vilket engagemang. Jag önskar verkligen att det blir verklighet inom snar framtid.

Kvällen tillbringades med en god bok, slappa, ja "hakuna matata" helt enkelt. Bilden är på Josefin och vy från vårt guesthouse.

Vid datorn, Pernilla 

Idag åkte vi ut till byn Mgeno där vi fick träffa Mary och Hanna som berättade om deras församlingsarbete. När vi väl var framme efter en lång krokig åktur genom buschen, så dök en och en annan människa upp bakom buskarna för att vara med under mötet. Man började undra vart de kom ifrån och hur långt de hade vandrat för  att komma dit. Det var inte direkt i närheten av någon civilisation. Under mötet dök många tankar och känslor upp. Något speciellt som jag fastnade för var när de berättade om deras syn på Gud och vardagslivet.  "Gud har gett oss detta land och vi är stolta över det!" Även om livet inte alltid är lätt här i Kenya, speciellt i dettta område där var vi just befinner oss. Det råder stora vattenbrister och deras första prioritering är att hjälpa familjen att skaffa fram mat och vatten för dagen. Här blir då även bönen: ge oss idag det bröd vi behöver, väldigt starkt och konkret. Människorna här gläds ständigt i Jesus och tackar honom för det lilla de får, till skillnad från oss i Sverige då våra problem kan ibland kännas väldigt små gämfört med deras. Jag tror att vi har mer att lära av dem än de har av oss. 

Hannah och Mary

Efter besöket i Mgeno var nästa stopp en förskola ännu längre ut i buschen. Där fick Anders A och Elin träffa sitt fadderbarn för första gången. Mötet mellan dem var väldigt speciellt. Det var och är väldigt svårt för dem att smälta in. Det är en helt annan sak nu då de inte bara är ett foto utan en verklig person man skänker pengar till och hjälper till i vardagen. Känslorna var obeskrivliga beskriver dem. När Anders och Elin frågade vad hans fritidsintresse var så förstog han inte riktigt frågan. Här handlar det om att först hjälpa famlijen att skaffa mat och vatten sedan att studera. Vilket skiljer sig stort mot Sverige då man kan klaga över att behöva sköta tvätten eller disken. Vilken rätt har vi egentligen att klaga när vi har det lite för bra? 

Det var speciellt att köra in på skolgården och kliva ut bussarna. Där alla barn blev överrraskade över att se vita människor, i början så var de blyga men desto längre tid vi spenderad där slappnade de av och kom allt närmre och närmre. Det slutade med att vuxenbilen tog med sig fem barn en bit på vägen hem, för sedan släppa av dem närmare deras hem. Det är ju något som aldrig skulle hänt i Sverige om man säger så. 

Kvällen avslutades med lovsång tillsammans med några Kenyaner utanför sovrummen. Vilket var väldigt fint. Sånger sjöngs både på svenska, engelska och swahil, vilket var kul att få vara med om.

Josefin  

Idag har de varit  första hela dagen i Kenya. Har inburit en resa ner till Voi från Narobi i stora drag. Vi började med att gå upp klockan halv 8 för att äta frukost som var helt okej. Sen packade vi ihop och hade en andakt som Kurt höll i.  Sen åkte vi till en butik där vi köpte vatten och de spelade svensk musik, vad coolt. Sen nära där såg vi en lekplats på ett tak, de såg inte klokt ut. Sen efter vi köpte vatten så började vi den långa resan till Voi. Resan ner var intressant för man såg verkligen hur landskapet utveklades ju längre ut från Narobi vi kom, från helt okej stor stad till glesbyggd. Sen tyckte jag att de var väldigt intressant och se hur de kör bil här nere och hur folk står mitt i vägen och säljer saker, allt från vatten till pass. Tycker det måste var deprimerande att stå och sälja vid vägen och igen köper. Måste vara tröstlöst. På vägen ner såg vi en giraff, zebra, apor och en tromb. Resan ner gick fort tyckte jag för vi hade mycket frågesport och gåtor i våran buss till mycket nöje. Vi kom fram till Voi efter 7 timmar. Sen när vi kom ner till den nybyggda Farmen där vi ska bo blev många posetivt överraskade av standarden, även ja. Ser ju ut som ett hotell, inte vad man hade föreställt sig.  Sen på kvällen har vi suttit här och pratat, ätit och utforskat farmen med omnejd.   Bilderna strular lite så vi försöker få upp dem senare.

Carl Olausson

så har vi då äntligen anlänt till Keneya. Andrew och Edmund, våra chaufförer, tog emot oss på flygplatsen och körde oss till hotellet. Resan idag har gått jättebra. Det har varit strålande sol hela resan och ingen turbulens alls. När vi landat tog det ganska lång tid att få Visum och även att få våran packning, men vad gör det. Vi är ju framme! 

Vi åkte med ett stort plan ner och det kommer vi att göra hem också. När vi kom till hotellet så åt vi lite innan vi avslutade med en andakt. dagens bibel ord var hämtat ur psaltaren: Bara hos dig Gud har min själ sin ro... 

I morgon äter vi frukost klockan 8 och börjar resan till Voi vid 9. På vägen hoppas vi att vi kan se lite zebror och giraffer och kanske någon babian :-). vem vet?

Vid pennan. Christer

Den 24/10-5/11 besöker 12 stycken från Ulricehamns församling vår vänförsamling i Voi. Programmet kommer att vara varierande och på den här sidan kommer ni att kunna läsa om resan varje dag. Vi kommer besöka de olika församlingarna i pastoratet, fira gudstjäntser, göra hembesök och mycket annat.

Den nybyggda kyrkan i Maungo