Idag var det den tråkiga hemresedagen, den började med väckning 03.30 och kl. 4 kom våra chaufförer och hämtade upp oss för transport ut till flygplatsen. Första säkerhetskontrollen var när man körde in på flygplatsområdet, vi fick gå ur bilarna och gå igenom en vanlig säkerhetskontroll medan bussen blev genomscannad. Framme vid entrén in i hallen blev vi avsläppta och tog avsked av Andrew och John, fantastiska chaufförer som ställer upp och kör oss dit vi vill hela tiden.                                        

När vi kom in i hallen var det säkerhetskontroll nummer 2 med hela vårt bagage, sen checkade vi in vårt bagage och åt en medhavd frukost i vänthallen. Efter frukosten var det dags för passkontroll och avläsning av fingeravtryck, sedan vidare till en ny säkerhetskontroll med helkroppsscanning. Sen hann vi med en kopp kaffe innan sista passkontrollen innan vi var framme vid rätt gate. Jag undrar om man kan lyckas få med nå´t olagligt med den här säkerheten?

Vi kom iväg en timme senare än beräknat men det gjorde inte så mycket eftersom vi fick vänta 5 timmar i Amsterdam. Flygresor hem brukar gå ganska långsamt men denna gick ganska fort trots sina 8 timmar, vi tittade på tv, spelade spel och fördjupade oss i djurböcker där vi kunde checka av vilka djur vi sett under resan, jag fick även fylla i min nya fågelbok som jag var tvungen att köpa nu när Helge har lärt oss allt om fåglar. (Nästan)

Väl framme i Amsterdam väntade nya säkerhetskontroller trots att vi bara varit på flygplanet, det borde väl vara lugnt tänkte jag men icke sa Nicke, en välbyggd dam med en mindre bra dag skällde på mig för att jag hade med mig en nästan tom baconosttub som jag glömt längst ner i handbagaget. Den hade jag haft där i två veckor så jag undrar hur bra säkerhetskontrollerna i Nairobi egentligen var.

Vår grupp tillsammans med Bibelskolan

För att sammanfatta resan får jag säga att det har varit tvåfantastiska veckor, besöken ute i byarna och få träffa församlingsbor och titta in i deras hem med många intressanta samtal. Att träffa bibelskoleleverna och se deras glädje när de sjunger lovsång till Gud. Få träffa alla vänner i Kenya som man har träffat innan genom åren. Fantastisk Safari med flera ”nya” djur för mig där leoparden var höjdpunkten.

Stort tack till alla er som varit med på resan och gjort den så jättebra!

Kurt

Dagen startade relativt tidigt. Kurt kom någon gång strax efter 6 och väckte oss med sin vackra sångröst. De är verkligen otroligt lyxigt att ha en levande väckarklocka som väcker en varje morgon. Helt klart uppskattat! Efter frukosten bar de åter igen hem på den skumpiga vägen och dess äventyr. Vi fick bl.a se tre giraffer springa över vägen bara några meter framför oss. När man åkte på "genvägen", där de skumpde en del, där man ibland lutade åt vänster, ibland åt höger med bussen, kändes de nästan som att vara på Liseberg men med en liten twist. Ganska kul ändå! Dock undrar man lite i vilket skick den sista biten av den stora vägen är i, om detta ska föreställa sig att vara den bra vägen. Hur ser då den stora vägen ut? Genvägen kan nog säga en del om skicket på den stora vägen mellan Nairobi och Maasai Mara. Dock var ju inte hela vägen i sådant skick utan bara de två första timmarna.

Sen var de asfaltsväg och plötsligt kändes den väldigt bra och fin. Hehe Dagens ordvits levererades utav Ulrik vid första fika/toa - pausen: dagen har ju varit hoppfull i alla fall! Våra chaufförer är helt otroligt duktiga förare. Så tacksam över dem! Förstår knappt hur de orkar att köra på dessa vägar och ständigt ha humöret uppe. Medan man som passagerare blir rätt så sliten genom att bara åka med. För er som undrar hur bussarna klarar sig hela med alla möjliga hinder (gropar, gupp, vattenhinder, stenskott, diverse iskrap, andra dunkljud m.m) så är de lugnt. Inside information uppger att under en 10 års period har bara tre bussar förbrukats. Hur i allsina dar undrade vi efter att ha åkt med i ca två veckors körning i Kenya. Lösningen på problemet är att det är en självklarhet att man måste tänka på de dåliga vägförhållandet och förbereda sig. Detta görs genom bland annat att sätta fast någon superhård metall under bilens alla ömtåliga delar på undersidan. (fråga mig inte hur och vart, ni intresserade är säkert mer kunniga än jag inom området) För att utan den hårda metallen skulle en del delar under bilen gå sönder typ direkt. Vi stannade även vid en utsiktsplats vid de slingriga vägarna högt uppe i bergen.

Vilken utsikt alltså! Att stå där och se ut över både grönska och små byar. De ger en frihetskänsla - att bara få stå så högt upp och se ut över landskapet, så vackert det är. Men samtidigt lite konstigt med tanke på hur de såg ut i Voi för några dagar sedan. Dessa kontraster alltså, va ska man säga? Att världen kan vara så olika på så kort avstånd... Men om man nu ska tala om kontraster så svängde vi även förbi utkanten av Kibera (ett av Afrikas största slumområde). Det är sjukt att man lever i sådana förhållanden. Det man såg var bara små gångar in till andra små "gator". Många plåthus där folk hade gjort upp en affär med diverse saker, allt från frukt till väskor. Medan i andra småhus gjort av plåt där vissa var lappade med andra plåtstycken eller plast. De var trånga gator vi åkte på och folk gick lite överallt. Detta var då bara utkanten av Kibera. Att man vill leva där. De bor kanske 8 personer i ett litet plåthus, de flesta lever på en dollar eller mindre per dag. En del har dock lyckats ta sig upp ur den extrema fattigdomen men väljer ändå att bo kvar där, de säger en del om gemenskapen där! De går inte riktigt att förstå. Hur mycket lever man inte på hemma liksom för att kalla de ett bra liv? Tänk om man bara kunde värdesätta hur bra man egentligen har de i Sverige. Väl hemma på hotellet igen fick vi lite fritid till att göra vad vi ville. En del gick till Yaya för att äta lite eller ta en fika(såklart, man är ju svensk), för att sedan göra den sista shoppingen. Självklart skulle ju också väskorna packas och de tog sin tid de med, med de nyinköpta sakerna och få ihop vikten så de stämde. Tillsist löste det sig efter en del tetrispackande. Kvällens avslutande middag blev på Pizza Moja, kan nog vara de godaste pizzorna vi har ätit här nere (enda pizzorna med för den delen men de var riktigt goda hehe).

Sen avslutades kvällen med en andakt av Ellen och Elisabeth, Kol 3:15 var bibelordet som delades och några reflektioner. Alltid lika gött att avsluta dagen med andakt, så tack till er ikväll! De är tråkigt att snart lämna Kenya, vilket jag tror många av oss här även kan instämma i. Men man tar med sig en hel del tankar och reflektioner hem! Möten med människor har verkligen berört en och man har fått sig en del tankeställare som man tar med sig hem! Att fått åka med på resan och spenderat de senaste två veckorna här i Kenya med vänförsamlingen (även spenderat några dagar på safari) har varit så enormt tacksamt. Tacksamhet är nog ordet som närmast beskriver resan som helhet bäst. Dels bara gruppen i sig har varit riktigt bra! Öppenheten till att lära känna varandra men framför allt ta hand om varandra har varit fantastiskt roligt och tryggt! Så tack till er som har varit med och gjort resan så bra! Sen även utbytet med människorna i vänförsamlingen, alla sakerna man har fått vara med att se och uppleva. Det är minnen man kommer att bära med sig!

Josefin Lind

Dagens beting bestod av safari i Masai Mara.
Vi har varit och besökt lejonkungen och hans vänner, ja även hyenorna…
Det går inte att med ord beskriva vad vi upplevt i dag, Masai Mara är en mäktig naturupplevelse. Våra guider massajerna John och William var fantastiska, nästan allt vi önskade se fixade de fram i bushen. Frågade vi efter lejon fick vi se lejon och då menar jag inte ett lejon på långt håll, nä vi var så nära att vi kunde klappat dem om vi vågat sticka ut händerna.
Andra djur vi såg var elefanter, zebror, topi, giraffer m.fl

Tänk er en lunch jämte Mara River med flodhästarna och krokodilerna som närmsta grannar…. Jo lunchen smakade jättebra sittandes under några buskar (som skydd för solen). Och när lunchen var avklarad tog vi och våra guider oss en liten tupplur på filten i skuggan av Afrikas träd, mitt i naturreservatets rika djurliv. Behöver jag säga att det var en annorlunda middagslur.
Eftermiddagen fortlöpte som dagen börjat med en kavalkad av savannens rika djurliv och vyer framför våra ögon och kameralinser.
När vi sent på eftermiddagen återvände till vår lodge var vi rejält trötta av alla intryck, men otroligt nöjda med dagen. Mycket av det vi kunnat se på naturprogram på TV har vi nu upplevt i verkliga livet. UNDERBART!!!
Alla var vi nöjda när kvällsmaten intogs på lodgen. Sista kvällen på Campen avslutades liksom gårdagen med en andakt vid den öppna elden under Afrikas himmel… Bara det en upplevelse i sig själv, alla sittandes i en ring runt lägerelden med bara Talek River mellan oss och alla djuren på savannen.
Nu dags för att packa ihop våra saker för i morgon åker vi tillbaka till Nairobi.

God natt / vid pennan Anders
Hakuna Matata

I dag är det dagen ”M”.. M som i Massai Mara.

Tidig frukost och sedan skulle vi då åka iväg mot nationalparken. Det var inte helt lätt att för det första ta sig ur Nairobi, kändes nästan som en ”nära döden”-upplevelse, och då pratar jag om kaoset i morgontrafiken.

Efter en stund kom vi till en jättestor dalgång, Rift Valley, det var maffigt.

I början var vägen bra och sedan blev den sämre och sämre och skräpigare och skräpigare, plastpåsar och vanligt skräp i all oändlighet.

Anländer till Camp Oloshaiki efter 5-6 timmars skumpande i en varm buss. Där serverades en välsmakande lunch under trädens svalka, också tillsammans med aporna som också var hungriga.

Inkvarteringen på lodgen består av tält. Det enda som skiljer oss från Massai Mara och de vilda djuren är floden Talek River.

Senare på eftermiddagen stod en liten safaritur på schemat. Beskådade i sena timmen lejon, elefanter, giraffer, zebror, gnuer med mera.

Kom tillbaka till lodgen när solen hade sänkt sig över reservatet, åt en god kvällsmat.

Kvällen avslutades med en andaktstund under bar himmel runt en öppen eld, fantastiskt stämningsfullt och rogivande.

Efter detta återstod bara att gå och lägga sig i den kolsvarta afrikanska natten.

Natti, natti!!

Vid pennan Elisabeth

Dagen började med en god frukost, därefter hade Inger, Josefin morgonandakt med oss på terrassen vid Grace hotel. Vi fick lite information om dagen, bla annat att det var massajmarknad vid Yaya köpenter. Vi gick dit. Alla ville vi skulle köpa av dem och de sa ett pris och vi ett annat och till slut blev det köp. Vi har tagit dagen som den kommit, umgåtts med varandra. Det är julpynt på gång i affärerna, samtidigt som syrenerna blommar. Ser även julgranar i 25 grader varmt solsken.

Man ser vilka som har pengar och inte.

Vi åt middag kl.19 Det blev pizza, en god sådan. Sen hade vi gemensam aftonbön.De som har haft andakterna sen i fredags har uppmärksammat allahelgona helgen här i Kenya. Vi har tänt ljus och tänkt på dem som inte finns mer bland oss. 

Vid bloggen Ulrik

”Där händer möts, där händer något”! Hanna och Fanny tar detta till tema i sin kvällsstund runt andakten i kväll när vi sitter på vårt Gästhus i Nairobi. De har båda fått arbeta ett halvår som volontärer i Tanzania med biståndsarbete och vill berätta om vikten av möten. Möten som vår resa gett oss så många av. Tåget dundrade i maklig takt förbi Massaibyn Wangala där vi samlades häromdagen. Jag tog bild på den gamla järnvägen intill den nya. När tåget passerat en dalgång längre bort hoppar två smala flickfigurer upp på varsin räls och börjar gå mot mig.

Den smalspåriga järnvägen tillåter deras händer att mötas. Om jag väntar en stund så blir det en fin bild. Studerar några vävarfåglar så länge. Jag har hälsat på dessa flickor i byn tidigare. Engelska går bra. Rebecca 14 år, Ester 12, systrar. Skolan? De skrattar. Vi har just haft ”exams”. Vi är lediga idag. Vilka ämnen? Alla förstås. Swahili, Social studies, Science, Engelska, Math, PE (physical education dvs. idrott). Är skolan långt bort? En timma! OK De vill att jag skall säga mitt namn. ”Har Du barn”? Jag börjar på ett svar men avbryts. ”Ta mitt armband som ett minne”. Rebecca räcker fram det hon nyss drog av handen. Ester drar också av ett av sina. ”Då måste jag få köpa” säger jag. Jag kan ju priset från tidigare affärer och köper två. ”Jag skall få börja i en annan skola” säger Rebecca och vinkar roterande för att visa att den skolan ligger längre bort. ”Roligt” säger jag, ” Vad vill du studera till?” Red vill dubecca bara ler. ”Kanske sjuksköterska. Det vore väl bra för din familj.” Ester skrattar, Rebecca tittar långt bort. Sådana frågor kan hon inte svara på.

I Voi går jag in i en liten grön affär. BOOKSHOP står det över dörren. Där finns bara skolböcker. Atlas, skrivhäften, skolpennor. Bland de tunna läsböckerna faller ögonen på en hög stapel av samma bok i ett fack. Av baksidan förstår jag att en lärare skrivit en bok om en flicka. Boken skall försöka stärka flickor att läsa vidare. Jag köper den. Idag har vi sagt på återseende till alla på Gästhuset och kramats igen. Det händer någon när händer möts. Det har blivit sant. Sen väntar färden mot Nairobi. Vägen är dålig med ständiga ”potholes” livsfarligt höga asfaltskanter och trafiken är tät av lastbilar. Överlastade containerbilar som går ner på låg växel i långa led vid minsta motlut. Och vägen till Nairobi går ständigt uppför. Andrew och John är pålitliga och skickliga förare men på en sådan väg är alla beroende av varandra. Containrarna borde gå på järnvägen och Kenyas största väg borde vara fyrfilsväg. Så tycker nog alla och så är kanske meningen, någon gång. Boken om flickan blir läst i den skumpiga bussfärden. Författaren radar upp de hinder som möter särskilt flickor från enkla förhållanden. I detta fall fiskarfamilj från en ö i Viktoriasjön. Hon har ingen bror. Hon borde varit pojke. Allt vad en flicka kan råka ut för t.ex under ensam resa till Nairobi och mer. I denna goodwillbok lyckas hon förstås, tack vare den målmedvetenhet som författaren vill pränta in. Hon blir stark.bra Väl framme går vi ut och äter på Yaya köpcenter och äter middag där tillsammans. Jag följer lite med blicken och lyssnar på bubblet från de 20-åringar som finns i vår grupp. Glad över den jämställda och fria inställning till livet som jag så gärna läser in i dem. Kommer på mig med att så ofta hålla på flicklaget. Om just flickorna kan ta ett steg framåt så följer barnen och hela samhället med. Starka unga kvinnor är alltid bra. Och de killar som kan konsten att hålla med om det, dom finns det också gott hopp om.

Helge

Idag slog det mig att vi inte har lagt upp någon bild på resesällskapet. Här ko.mer den. Vi som åker är Helge Hesslefors, Inger Mellåker, Ulrik Wigell, Anders och Elisabet Andersson, Hanna Eriksson, Kurt Eriksson, Ellen klasson, Josefin Lind, Joel Sidenvik, Oskar Högberg, Emil Gustafson, Fanny Klippinge och Christer Andersson.

Idag var det då fredag och sista dagen i Voi och man kan inte tänka på annat än att tiden gått alldeles för snabbt. Vi har hunnit med en massa fantastiska saker och efter frukost och andakt var det dags för marknad inne i staden. Bussarna släppte av oss och det var bara att börja upptäcka. Det fanns allt möjligt intressant i en miljon olika färger och material. En stor del av marknaden var för just frukt och grönt. Ett torg under tillfälliga tak med mängder försäljare som erbjöd allt från bönor, mangos, lök och avokado till saker man inte visste vad det var. Diskussion om en frukt var mogen eller inte kunde möjligtvis uppstå men nöjda blev vi. Sen fanns det allt möjligt annat som köksredskap, torkade småfiskar och mycket mer. Vissa köpte flipflop, andra letade febrilt efter fotbollströjor och själv var jag på julklappsjakt. Sen kan man ju inte annat än säga fantastiska saker om de klänningar och sjalar som finns i alla möjliga vackra mönster.

Alla var vi nöjda efteråt och det drogs tillbaka hem till vårt boende som invaderats av mängder av barn från Bogesunds House och deras familjer. En riktigt härlig stämning då de hade en något studentliknande avslutning.

Resten av dagen blev ganska lugn med vila, kortspel, packning, god mat (som blev snabbmat på grund av några tusen insekter) och de härligaste människor. En välbehövlig regnskur tittade även in på eftermiddagen vilket kändes väldigt skönt då det är så torrt i området. Dagen avrundades som vanligt med en kvällsandakt tillsammans med bibelskoleleverna som vi fick säga adjö till. Det blev masainamngivningsceremoni, dans, sång och körsång som ett rejält avslut på dagen.

Men än är resan inte slut och vi har en massa saker att se fram emot även om vi lämnar staden Voi och alla underbara människor här bakom oss.

Skrivet av Joel.